Jag köpte med mig sparris hem häromdagen, och det utmynnade i ett riktigt stort sug efter sparrisrisotto. Och då är det ju inte mycket att göra - sparrisrisotto it is! Tack gode Gud för att man kan äta risotto trots att man undviker gluten. I Italien är ju maträtterna uppdelade, och första rätten - il primo - består oftast av en pasta, men många gånger kan du också hitta en risotto under primi på menyn och det räddar ju en i sociala samanhang! 

 

De viktigaste ingredienserna när man ska laga en risotto - oavsett smak - är tid och kärlek. Du måste låta riset få sin tid i pannan så att du utvecklar alla sina goda egenskaper, och hinner absorbera vin och buljong där alla smaker sitter. Och kärleken består i att du konstant rör om i pannan, lämna aldrig risotton ensam, då blir den ledsen och torrr. I övrigt är mina bästa tips för att få till den bästa risotton följande.

 

Koka aldrig risotton för länge. Den ska - precis som pasta - vara al dente, det vill säga ha en kärna kvar i mitten. Många gör felet att de överkokar risotton för att de tror att det ska göra den mer krämig. Men nej, det gör den bara grynig. Krämigheten fixar du senare.

 

Tillsätt alltid ett glas vin innan du börjar ösa risotton med buljong, det gör så himla stor skillnad till hur slutresultatet smakar. Och det ska naturligtvis inte vara matlagningsvin. Ett bra vin, per favore!

 

På tal om krämighet som jag nämnde tidigare. Avsluta alltid risotton med att slänga i smör och riven parmesan - det är här och nu krämigheten uppstår. För Guds skull ingen grädde eller annat tjaffs. 

 

Ja, och så en sak till - om ni vill äta risotto på äkta italienskt vis, så serverar ni den aldrig till en stekt kyckling- eller fläskfilé. Vad är det för svenskt påhitt egentligen?