Vet ni om att man kan äta mer eller mindre alla delar av en fänkål? Rot, stam, blad och frön - allt går att tugga i sig. Och bra är väl det eftersom fänkål är fylld med järn, C-vitamin och karoten. Ju mer desto bättre, med andra ord. Fänkål har en väldigt speciell arom, söt och kryddig på samma gång, och med en smak av lakrits skiljer den sig mycket från andra grönsaker. Här i Italien äter man mycket fänkål. Faktum är att man brukar betrakta Italien som fänkålens hemland, och på engelska kallas den till och med ibland för Florence Fennel, fänkål från Florens.

 

På italienska heter fänkål finocchio [fiˈnɔkkjo], och samma ord är i det italienska språket ett vulgärt sätt att tilltala en homosexuell man. Denna term verkar gå tillbaka till Medeltiden då man "brände påstådda förövare av trolldom och homosexualitet" på bål, och sedermera lade på fänkål på elden för den hade förmåga att "täcka lukten av bränt kött och rena de orena själar". Vilken tur att vi tagit många steg framåt sedan Medeltiden, men intressant ändå hur en definition av ett ord kan slå rot leva kvar i flera hundra år.

 

Men tillbaka till grönsaken. Fänkål går att variera på många sätt. Jag brukar äta den rå, tunt skivad, i en sallad tillsammans med granatäppelkärnor, citronsaft och en god olivolja. Eller så steker jag den tillsammans med aubergine och andra goda råvaror till en grönsakspytt. Klassiskt ingår fänkål också i många fisksoppor där den höjer smakerna till skyarna. Idag valde jag dock att tillaga den på klassiskt italienskt vis: ungsbakad med parmesan på toppen. Ett perfekt tillbehör till det mesta.