När jag var yngre fanns det bara en sorts pizza i min värld, Capricciosan. Den svenska varianten kanske jag måste tillägga, eftersom den italienska Capriccosan ser helt annorlunda ut än vad vi svenskar är vana vid. Jag skulle kunna ha satt ett likhetstecken mellan orden pizza och Capricciosa, för för mig var de precis samma sak. Det var vad jag alltid beställde de (få) gånger det vankades skånsk så kallad köpe-pizza hemma hos oss. Jag kommer också ihåg hur stolt jag var första gången jag orkade äta upp hela min pizza alldeles själv, utan att dela den med mamma eller ge bort överflödet till pappa. Ha! Det skulle varit idag, då var och varannan tjej sätter stolthet i att istället äta så lite som möjligt. Det förstår inte jag. Ät tills ni är mätta för bövelen, men gör smarta val. Tillåt er stunder då ni frossar i något riktigt gott, men kompensera sedan med mat med bättre näringsinnehåll. Balans är ordet.

 

När jag sedan kom upp i tonåren gjorde även kebabpizzan intrång på den svenska pizzamarknaden. Tillsammans med den med oxfilé och bea, eller den med pommes frittes, och för att inte tala om den kända Hawaiipizzan. Alltså. Skulle jag berätta för min italienska vänner och kollegor vad vi äter för typ av pizza i Sverige så skulle de titta på mig med så stort förakt att jag skulle ifrågasätta allt jag någonsin ätit under min uppväxt. Det finns inte i en italienares värld att lägga bearnaisesås på pizza. Vilket helgerån.

Vad italienarna däremot skulle tycka om mina nyttiga alternativa pizzor, har jag ingen aning om. Kanske skulle de inte ens kalla det pizza eftersom den inte innehåller den väsentliga huvuddelen, degen. Eller så skulle de faktiskt acceptera den, för trots avsaknaden av deg, så sitter smakerna där. De fräscha, väldoftande, upplyftande smakerna som det italienska köket kännetecknas av. Ingen bea som förstör, bara ren skär matmagi.