Macarons. Detta bakverk som så många bagare och konditorer placerar uppe på en piedestal på grund av det precisa tillvägagångsättet i utförandet. Det ska vara exakta mängder, och speciella tekniker, annars kan det lika gärna vara. På grund av detta har jag aldrig tagit mig för att ens tänka tanken på att göra mina egna Macarons. Förrän igår. Jag städade i mitt skafferi, hittade en påse med mandelmjöl och den första tanke som dök upp när jag funderade på vad jag skulle kunna göra med mjölet var just Macarons. Jahapp, då var det väl bara att ta tag i det då...

 

Det finns några saker som arbetar emot mig när det kommer till att göra Macarons. För det första har jag ingen våg, så jag kan inte mäta upp exakta delar mjöl, äggvita och florsocker. För det andra har jag ingen sil, så jag kan inte sila mjöl och florsocker och således få en jämn och fin smet. För det tredje har jag ingen sprits, så att få till runda Macarons är mer eller mindre en omöjlighet. Och till sist har jag ingen silikonmatta, så det finns stor risk att de färdiga kakorna inte blir så där sega och luftiga som de ska vara.

 

Men stoppar det mig? Nähä! Har jag bestämt mig för att försöka, så försöker jag.

 

Istället för att väga, ögonmåttade jag. Istället för att sila, hällde jag mjölet direkt ner i äggvitan. Istället för en sprits använde jag en plastpåse. Istället för silikonmatta tog jag vanligt hederligt bakplåtspapper.

 

Och slutresultatet? De må vara de fulaste Macarons som går att beskåda. Men de är bannemig väldigt goda. Därför väljer jag att kalla dem Icke-Macarons. Macarons, men ändå inte.