Anjovis. Bara ordet fick mig att rysa som liten. Anjovisen var det som förstörde vad som annars kunnat vara en god potatisgratäng på julbordet, men som istället blev oätlig och dessutom kallad för Janssons frestelse. Det är nog just mellan Janssons frestelse och anjovis som vi svenskar först och främst drar likhetstecken, men annat är det i Italien. Anjovis anses vara en Medelhavsfisk, och man äter den färsk fångad från havet, eller inlagd i en god olivolja. Den inlagda anjovisen används främst till att göra olika pastasåser, för smälter du anjovisen i en stekpanna kommer den ge din sås en extra smakkick. Eller så används den som topping på en av Italiens ursprungspizzor, Pizza alla Napoletana, tillsammans med tomatsås, oregano och kapris – men utan mozzarella.

Som tur är har mina smaklökar ändrats sedan jag var ung. Precis som jag nu älskar lök, sill och röd paprika, vilket jag tidigare avskydde, har jag också lärt mig att älska anjovis. Så pass mycket att jag kan äta de små filéerna som snacks direkt från burken. Och det är ju inte dåligt eftersom anjovis är fylld med omega 3-fetter, protein och järn. 

Jag rekommenderar er att blanda ner anjovis i salladen nästa gång det är tid för en nyttig lunch - ge firren en chans, ni kommer inte ångra er. Här nedan blandade jag den med borlottibönor, rödbeta och persilja. Och så toppade jag med olivolja, peppar och pumpakärnor. Svårare än så är det inte att uppleva en smaksensation i munnen!